Me myself and Irene




Oj. Nu har jag lärt mig igen.

Jag har så mycket känslor och tankar, och det är svårt att sortera bland dem. Jag har låtit dem flaxa runt och köra över mig totalt och imorse somnade jag i soffan på förmiddagen. Är ganska säker på att en del av skälet är för att jag dragit ner på nikotinet också och det gör mig väldigt trött. Men oavsett.

Det är svårt att jobba, inte för att jag är trött nödvändigtvis utan på grund av de osorterade tankarna som gör mig handlingsförlamad. Så jag spenderade första delen av veckan till att försöka få ordning. Men vem frågar man om det som jagar i ens inre när man inte har någon privat psykolog som man litar på? Man ger sig ut på internet. Och internet levererar.

En del som rörts upp i mig handlar om var jag felat för att min och makens relation ser ut som den gör. Jag har äntligen lyckats förstå med hela kroppen att det behövs två för att röra till det på det här viset. En del av lösningen där var att se Tony Robbins "I am not your guru" och få en stark aha-upplevelse om var mycket av mina inre blueprint-kartor som lagts när jag var barn ser ut. Och hur de fortsatt existera utan modifikation i vuxen ålder, och var de nu felar.

Men den goda nyheten är att man har fler kartor i sig, vi har nästan lika många kartor som vi har personligheter. Ett exempel från en YouTube-video med Tony Robbins är när han har en ledsen kvinna  som känner sig gammal och sliten och trött och gnällig. Han ber henne namnge den delen av henne och hon säger "Agnes." De pratar lite om Agnes. Sen frågar han vem hon var när hon växte upp, den kallade hon för "Kaz" och den tjejen var yngre, bubbligare och roligare. Men vem var hon i sitt inre. "Selena" säger hon och lyser upp. Selena som är spännande och lite sexig och stark och klok. De pratar om de här olika delarna och när Tony frågar hennes man om han fick träffa Selena när han först dejtade sin fru så berättar han att han träffade en blandning av "Kaz" och "Selena."

Poängen är att vi alla har "Kaz" "Selena" och i mitt fall har den där jävla "Agnes" ätit upp stora delar av mig själv. "Agnes" som fått komma och hålla om mig när jag gett mig ut på så djupa vatten att min inre "Kaz" erkänt att det där skulle hon inte klara. Min inre "Selena" hade stuckit så fort det luktade bränt. Men "Agnes" kan man lita på, hon är väderbiten och vet att livet inte alltid är lätt. Men jag är ju inte bara Agnes. Och min man tänder inte på Agnes. Inte så konstigt, det gör inte jag heller.

Min man har pratat mer om sin DP på sistone, depersonalisering, dvs att han upplever en surrealistisk utanförkänsla. Han hade läst på och var inte själv orolig. Jag blir lite orolig, för en del som drabbas av DP känner livet är så surrealistiskt så de går och dör, men han hävdar bestämt att det inte kommer hända för han blir ingen annan, det är ingen psykos, och han vet att han är viktig för mig och barnen.

Jag bad honom prata med doktor eller psykolog men han ville inte. Så jag ägnade några dagar när han var på jobbet och barnen på förskolan om att läsa på Flashback och andra psykologforum om hur snacket gick där. Och på andra sidor.

Det verkar generellt som det man säger är
1) Låt det inte påverka dig. KBT är en av de bästa metoderna att bli av med det.

Eftertanke: Tur han gått hos pyskolog och lärt sig KBT. Tur han säger att han redan praktiserar KBT när det händer, han låter det bara komma och passera utan att bli rädd (även om man blev rädd första gången det hände, det var det mest skrämmande som hänt honom sa han).

2) Många upplever att det kommer som ett gensvar efter en tid av utbrändhet eller mycket ångest. Och så småningom försvann det.

Eftertanke: Kanske är det en del av en process, en naturlig process.

Oro: Tänk om han har det resten av livet? Då är det inte konstigt jag har en make som känns avlägsen för han kan inte ens njuta av nuet av mig.

3) Folk upplevde problemet försvann. Det nämns att det kan komma och gå särskilt för folk med OCD.

Eftertanke: Om jag verkligen accepterar min man och hans funktionsvariation måste jag nog ta och greppa det här också. Det varar ju ändå inte hela dagar och dag in och ut som man beskriver det. Och han har också börjat lära sig hur man avbryter det hela.

Så hur involverad ska jag vara i det här?

Eller ska jag hålla mig utanför? Ge honom luft? Jag har redan trampat honom på tårna och varit mer sjuksyster Agnes som tjatar om vad han borde göra med den stränga minen och väldigt lite frun som visar att han betyder så mycket för henne.

Jag måste erkänna att det här är mycket djupt vatten, även för min Agnes.

Och jag saknar min Selena och Kaz.

Och jag är trött på att en del av mig tror min kärlek bara ska stickas in som ett smalt kuvert i springan där jag läst in att det passar bra (blueprint från barndomen som hängt med mig in i nuet). Om jag vill explodera av kärlek över hela rummet så borde jag få göra det.

Och nu när jag tänkt det så blir jag trött. Jag har ingen del av mig som är sugen på att explodera.

Jag är liten och rädd, tror jag får döpa den här biten av mig till en fjärde karaktär av mitt inre: Irene.

Irene som är helt jävla vilse i pannkakan.

Så nu ska me, myself and Irene gå och dricka en kopp kaffe och skita i det här.

Välkommen till röran som är mitt liv.

Kommentarer

  1. Irene är helt vilse i pannkakan, det tror jag vi alla lite då och då. Det är det som är livet. Lyssna på denna pod och detta avsnitt: Tomas och Dennis podcast - avsnitt 2: "Special effects" - avdelningen.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Har försökt skriva

Usch