Halvblind Fladdermus

Usch nu är det läskigt. Man ska försöka skynda fram en remiss till röntgen av hjärnan på min femåring. Det bullrar i min kropp, snart kommer ett isande yl ur min vargmammakropp. Orden sviker mig. Det finns inga ord just nu.

Oj. Nu har jag lärt mig igen. Jag har så mycket känslor och tankar, och det är svårt att sortera bland dem. Jag har låtit dem flaxa runt och köra över mig totalt och imorse somnade jag i soffan på förmiddagen. Är ganska säker på att en del av skälet är för att jag dragit ner på nikotinet också och det gör mig väldigt trött. Men oavsett. Det är svårt att jobba, inte för att jag är trött nödvändigtvis utan på grund av de osorterade tankarna som gör mig handlingsförlamad. Så jag spenderade första delen av veckan till att försöka få ordning. Men vem frågar man om det som jagar i ens inre när man inte har någon privat psykolog som man litar på? Man ger sig ut på internet. Och internet levererar. En del som rörts upp i mig handlar om var jag felat för att min och makens relation ser ut som den gör. Jag har äntligen lyckats förstå med hela kroppen att det behövs två för att röra till det på det här viset. En del av lösningen där var att se Tony Robbins "I am not your guru"

Det är inte lätt när det är svårt som min bror brukar säga. På sistone har jag ofta sökt tillflykt till min inre Tabita som Mia Skäringer brukar prata om. Varför trösta ett inre barn när man behöver en praktisk no nonsens kvinna som inte skäms för sig? Det behövs särskilt när man kämpar på med att bli kvitt från nikotinets bojor samtidigt som ungarna är sjuka och maken är helt omöjlig. "Jag försöker känna så" hävde han ur sig när vi fastnade i vår kommunikation här om kvällen. Alltså typ känna att han älskar mig, att han vill ta på mig. Jag har ju varit exakt här förr, för ungefär tio år sedan. Slutet på min förra relation. Jag försöker minnas de är olika personer men jag känner ingen vän som har samma problem som jag: en man som inte vill ta i en med tång ens. Som ser en reva men jag är den enda som talar om den. Vi är ändå två här, borde vi inte laga revan? Man möts av tystnaden. Förra gången berodde tystnaden på förväntan. Den revan blev en frihet.

1)  som sällan l. sparsamt förekommer; ovanlig; sällan skådad, rar; ss. adv. förr äv.: sällan; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från  2 .  Sällsynta växter, djur, mineraler. En sällsynt begåvning. En klenod av sällsynt skönhet 2)  (†) besynnerlig, underlig, märklig; egen(artad); särsk. i uttr.  förekomma ngn sällsynt , förefalla ngn besynnerligt l. märkligt; äv. övergående i bet.: egensinnig. Jag kände för att prova något igen, såg Tony Robbins "I am not your guru" på  Netflix för andra gången och mycket riktigt tog jag med mig helt andra saker och applicerade dem på mig själv.  Ett sista navelskåderi innan jag låter livet skölja mig vidare. Jag för många kamper samtidigt. Kampen mot nikotinet, kampen för kärleken, kampen för arbetet och kampen för hälsan. Jag lider. Men jag vill peta i ett sår som sitter djupt och dela med mig av den. När jag växte upp var mina föräldrar mina superhjältar. De kunde inte göra fel, de var både auktoritära och

Det händer att vissa månader snurrar på snabbare än andra. Jag är glad att årets mörkaste tid snart krymper bakåt igen. Tiden av tystnad har fyllts ut med sjukhusbesök med övernattning för mitt äldsta barn, det gick bra allting. Man trodde det kunde vara blindtarmen och förberedde henne med dropp och allt för operation men när morgonen kom överraskade hon alla genom att vara vrålhungrig och leksugen och inte ett dugg öm om magen. Vi var glada allihopa. Barnen har varit lite förkylda, lite hemma, lite på förskolan, denna veckan är första på länge tror jag som de varit på förskolan en hel vecka. Jag minns inte, för denna vecka och veckan innan var fylld av andra saker för mig. Parterapi med min man, besök nummer två som rufsar om våra fjädrar och gör att vi kramas mera. Föredrag med min man angående selektiv mutism hos barn, det var en heldag och jätteintressant och lite skrämmande och lite tröstande. Har även gått hos sjukgymnast och mjukat upp min gamla stressade rygg.

Var? Ingen plats är helig. Ingen fristad. Ingenstans där man får skrika. Allas ögon stirrar på alla plattformar. Varje ord tar tio minuter för man blir avbruten. Ingenstans finns hjälpen. Två vuxna men ett kolli. En som blir sten. Den som kämpar får höra "vet du varför jag bara vill nattas av pappa det är för du inte är rolig". Jag är inte rolig för jag är varm, närvarande och där men tvättar, diskar, lagar maten, byter lakan, byter tandborsten, borstar tänder, duschar barnen, tröstar, låter spela tvspel spel, sätter gränser, nej inget mer tvspel. Noll uppbackning. Ingen tröstande pappa som säger "mamma är trött". Bara tyst. En mur. En möbel. En nödvändig möbel men ingen favorit. Kanske är jag ett köksbord. Slitet och spillt på. Ingen ser. Vad fan är det här? Är det så verkligen eller är det pms? Helvetes jävla dag. Vecka. Två veckor. Jävla influensaveckor där jag vakat som en äggsjuk höna dygnet runt. Inte för barnen vet det. Inte för maken br