Betydelsen av "sällsynt"

1) som sällan l. sparsamt förekommer; ovanlig; sällan skådad, rar; ss. adv. förr äv.: sällan; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 2. Sällsynta växter, djur, mineraler. En sällsynt begåvning. En klenod av sällsynt skönhet

2) (†) besynnerlig, underlig, märklig; egen(artad); särsk. i uttr. förekomma ngn sällsynt, förefalla ngn besynnerligt l. märkligt; äv. övergående i bet.: egensinnig.

Jag kände för att prova något igen, såg Tony Robbins "I am not your guru" på  Netflix för andra gången och mycket riktigt tog jag med mig helt andra saker och applicerade dem på mig själv. 

Ett sista navelskåderi innan jag låter livet skölja mig vidare. Jag för många kamper samtidigt. Kampen mot nikotinet, kampen för kärleken, kampen för arbetet och kampen för hälsan.

Jag lider.

Men jag vill peta i ett sår som sitter djupt och dela med mig av den.

När jag växte upp var mina föräldrar mina superhjältar. De kunde inte göra fel, de var både auktoritära och kärleksfulla och kämpade hårt för mig och mina syskon. De var säkert trötta ofta, och jag har ett ömtåligt minne som gör ont när jag tittar på det.

Jag är liten, men vet inte hur liten, kanske någonstans mellan sex år och åtta. Jag har så mycket som känns inuti, jag vill kramas, men redan innan jag kastar mig i famnen på min pappa som jag vill krama så har jag hindrat mig själv. Jag tvekar, väger på fötterna. Men skriet inuti mig vill ha en kram, så jag kan andas så lätt så lätt. Så den där känslan som ekar runt i min mage löser upp sig. En kram hjälper mot nästan allt. Men jag tittar på pappa och jag har förutsett vad som kommer hända, men jag kan inte hindra mig. 

Jag skäms redan. Nu kommer jag och är jobbig. Jag ska kramas. Mina armar flätar sig runt pappas långa kropp och jag håller hårt om honom med den rundade magen mot min kind.

Här kommer ordet. Jag håller andan.

"Fasthållning!" Ropar pappa. Det är inget roligt ord. Han säger det som om det är roligt, men jag tycker det är jobbigt, för jag vill ha en lång kram utan att han känner sig fångad. Han kommer aldrig ner på min nivå, ställer sig på knä, utan han står lite stelt kvar och jag känner hans lätt besvärade klappar om min rygg. "Nu räcker det. Fasthållning!" Pappa ler utan att jag känner att det är roligt. Jag behöver mera men pappa har inte tid fast han bara står där. Jag förstår inte. Och mamma är upptagen.

Jag skäms, jag är ledsen, och nu skäms jag över att jag känner mig ledsen, men lite av knuten i magen har lösts upp. Jag har tankat lite, en liten stund till. Vårt vardagsrum i Värmland är väldigt träigt och lite mörkt.

"Du ska vara sällsynt." Säger pappa som om han delar med sig av sitt livs största råd. Han brukar säga det till mig, men jag har nog aldrig hört honom säga det till mina bröder.

Jag är liten men kan redan läsa och förstår ordet sällsynt, och mitt barnasinne förstår att jag är för mycket. Sällsynt är lite, nästan ingenting. Jag är för mycket och fast jag redan är konstig det säger de andra barnen så tycker min pappa att jag också är för mycket. Så jag gör mig så mindre störande jag kan. Jag blir totalt anpassningsbar. Jag tränger undan mina egna känslor och behov, jag vill inte vara till besvär.

Pappa du är en jättefin pappa, men jag måste klandra dig för du lärde mig att jag skulle vara sällsynt. Jag hade gett vad som helst för att vara vem som helst med samma rättigheter som vem som helst. Än idag kämpar jag med att hitta vem jag egentligen är. Och när du och mamma än idag säger att jag ska kräva att min man hjälper mig mer, eller vad det nu kan vara, då vill jag bara avbryta och säga: det var ni som lärde mig att sätta andra först. 

Min kärlek är hårdkodad att sätta andras behov före mina, att skämmas för min kärlek och hålla tillbaka, för min kärlek stör. Och när min man är tyst är jag ofta övertygad om att det är för att jag visat för mycket igen, att jag har pressat honom med min kärlek. Varför tynga honom som jag tyngde pappa med att hantera och ta hand om min överväldigande kärlek och mina behov.

Men jag börjar förstå att det kanske inte är så. Kanske har jag missförstått hela mitt liv, talat i tungor när jag försökt prata om kärlek. 

Jag är förvirrad och jag kämpar frenetiskt för att sluta skämmas över att jag existerar och älskar med en styrka min familj inte hade (tid? ork? okänd faktor) med