Kämpen

Det är inte lätt när det är svårt som min bror brukar säga.

På sistone har jag ofta sökt tillflykt till min inre Tabita som Mia Skäringer brukar prata om.

Varför trösta ett inre barn när man behöver en praktisk no nonsens kvinna som inte skäms för sig?

Det behövs särskilt när man kämpar på med att bli kvitt från nikotinets bojor samtidigt som ungarna är sjuka och maken är helt omöjlig.

"Jag försöker känna så" hävde han ur sig när vi fastnade i vår kommunikation här om kvällen. Alltså typ känna att han älskar mig, att han vill ta på mig.

Jag har ju varit exakt här förr, för ungefär tio år sedan. Slutet på min förra relation.

Jag försöker minnas de är olika personer men jag känner ingen vän som har samma problem som jag: en man som inte vill ta i en med tång ens.

Som ser en reva men jag är den enda som talar om den. Vi är ändå två här, borde vi inte laga revan? Man möts av tystnaden. Förra gången berodde tystnaden på förväntan. Den revan blev en frihet.

Jag börjar ana att jag har en snäll man som gör sitt bästa för att älska mig. Men som inte gör det.

Det där får vi se vad det blir av. Jag orkar inte fråga och följa upp, för beroende vad han kommer fram till är jag så oförberedd.

Om jag är en framtida singel mamma behöver jag en inkomst.

Så jag kämpar på. För kärleken, för mig själv, mot nikotinet, och det är en väldigt ensam kamp.

Jag är iallafall glad över att livet i stort inte är otäckt eller att min man slår mig eller andra hemskheter.

Jag är möjligtvis olyckligt kär i min man.

Så kan det gå.

Men barnen. Har man barn har man tid att vänta på svar, då får man mer tålamod än man trodde var möjligt. Men det ringer så sant i mig.

Jag är olyckligt kär. Och han gör så gott han kan utan att kunna känna det jag känner. Han har så mycket kärlek i blicken när han tittar på barnen. Det bor kärlek i honom men kanske inte för mig.

Jaha. Det är väl vackert så.
För stunden.

Man sitter på ändan och plockar de smulor man finner ibland.

Det har hänt att mina partners sagt: hur kan du säga det löser sig? Har du inga ambitioner?

Så frågar bara människor som aldrig varit maktlösa så länge att de behövt vila i det.

Det är svårt att förklara. Män har ofta makt. Makt på jobbet, makt hemma. Makt med tystnad. Makt med andras förståelse.

De har aldrig behövt vara så starka som jag i vacuum.

Kanske är det så att jag känner mig fångad i livet men sitter där i min bur och håller i nyckeln. Men jag tror inte det. Jag sitter och håller ett litet litet skört hopp i händerna. Jag håller för brinnande livet.

Jag håller för mina barn.