Har försökt skriva

Hej,

ja det var ju en riktig cliffhanger jag avslutade med sist. Har försökt uppdatera via min telefon men tyvärr har det inte fungerat, vet inte varför.

Nu har jag i alla fall tid att sitta och skriva lite, och jag kan berätta att den där perioden med massor med yrsel, flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen- den är över. För nu.

Vi fick träffa barnläkare som gjorde ännu mera undersökningar, blodprov, EKG,

vi fick träffa öronspecialist och ögonspecialist.

Man konstaterade att hon inte var sjuk nog att man skulle misstänka tumörer, vilket har varit det läskigaste scenariot som presenterats för oss. Med "inte sjuk nog" menar man att en tumör klämmer och trycker och gör skada runt omkring. Enbart yrsel är INTE en tumör, och särskilt inte efter att det gått åtta månader av detta om man ser till första tillfället det skedde, det hade varit massor med skada vid det här laget, så därför såg barnläkaren den här långa tiden som gått som en BRA grej, i alla fall när vi talar om tumörer.

Det finns inga tecken på talbortfall, synbortfall, rörelsebortfall. Hon blir yr, sen springer hon iväg och kan balansera hur lätt som helst. Oddsen talar emot det, därför avbröt man också röntgen som senare ändrades till magnetröntgen och nu verkar det som man funderar på att inte göra någon titt in på hjärnan alls - antagligen eftersom man skickade vår dotter till överläkaren på ögonsjukhuset i Stockholm som undersökte synnerven och kunde meddela den var inte påverkad, vilket den med stor sannolikhet skulle varit om det var tryck i hjärnan.

Det här skedde igår, ögonbesöket alltså, så fram till igår har jag ändå hållt andan lite.

Idag fick dottern gå på förskolan men såklart fick hon yrsel där. Jag firar med en klump i halsen men jag övar på att lugna ner mig kring det här, det är tyvärr inte riktigt som att trycka på en knapp när man inte fått svart på vitt vad det handlar om än.

Vi har ett inbokat besök igen nästa månad hos samma barnläkare då vi ska ha uppföljning. Öronspecialisten som sa att allt såg jättefint ut två dagar innan hon fick yrsel igen ska vi också träffa igen.

Det kan handla om hastigt uppkomna undertryck i öronen, men nu börjar jag och min man fundera på om det ändå inte handlar om en psykisk reaktion som triggar det hela.

Hon är ju en känslig och snabbtänkt tjej, inte mer rädd än andra barn egentligen men desto mer vaksam och uppmärksam i vissa situationer. Hon har ticks på kvällen när hon ska sova och min man tycker sig se små tecken på tvångssyndrom, precis som han har. Det är ju väldigt ärftligt tydligen.

Vi är ju väldigt mjuka med de här tankarna och gör egentligen inget annorlunda. Vi hjälper henne med en vänlig puff om hon verkar fastna i vissa tankar eller så, men det behövs sällan och det är inte något problem. Kanske är hon som andra barn är också, hur ska man veta? Alla barn är envisa och vill göra på sitt sätt, alla barn blir rädda för saker.  Vi får helt enkelt låta tiden visa vägen i det här för just nu är hon jätteduktig och alla basala bitar fungerar fint. Maten äts och toabesöken går smidigt och hon samarbetar på bvc (så lagom nu när det var sista besöket) och hos läkaren. Hon leker och skrattar varje dag och ja, det är ju hennes glada humör och busiga sätt som gör att vi kan andas ut. Vårt barn går inte runt och lider, vad mer kan man önska?

Hon verkar mindre "fast", men kanske ett resultat av att hon nu vågar saker är den här yrseln.

Lite så går tankarna.

Annars har jag och min man en fas där vi pratar massor varje kväll. I timmar. Det har varit så ohållbart som det varit och vi har glidit ifrån varandra fast vi bara vill ha det som vi hade det förr båda två, så nu gör vi något åt det.

Jag har faktiskt sökt fler jobb också, och försöker lägga ner mer krut på mitt företag. Jag måste få in pengar, är trött på att leva på marginalerna nu. Men ja, någonstans borde jag varva ner all oro också, och det funkar, men mycket långsammare än jag vill. Men jag köper det.

Jag köper den här stunden, för i den här stunden är allt helt okej.